Ja, jag och Louise flyr kosan i morgon i några dagar. Ingen nyhet att vi tar bilen 6 timmar norrut till grannlandet Kanada. Gud va roligt det ska bli, vi kommer få en skitrolig resa tillsammans. Se en ny stad, ett nytt land, shoppa satan, se fina byggnader och dricka kaffe på kaféer och sånt…

Vi kommer hem sent på söndag. Och den här svenskan börjar förhoppningsvis vid 11 på måndag, så jag kan sova ut… För det är även jag som kör dit och hem. Ja mamma & pappa, jag ska ta många pauser, dricka vatten, köra försiktigt, inte köra för fort, kolla så det inte är halt, inte riskera någonting… VARA RÄDD OM MIG!! Jag lovar…

Så, vi ses om några dagar gott folk.

PUSSHAJJE!

Olssy

1. Jag dömer människor - utanifrån vad som sägs och skrivs på internet. För många internet-timmar Linda?
2. Jag vågar inte släppa taget om vissa saker.
3. Jag säger saker - men jag fullföljer inte dem.

Resultatet av detta blev då följande:

1. Jag ska sitta mindre framför datorn. Lätt?
2. Släppa taget.
3. Göra det.

Om du bara visste…

Olssy

Dagarna bara rullar på, jag landar på svensk mark igen om 215 dagar. Det är ju ingen tid alls, eller hur? Nästa vecka åker vi till Kanada. JIPPI!

Sen är det jul, sen nyår, sen nytt år, sen min födelsedag, sen är det bara 170 dagar kvar….

Nu ska jag gå och sjunga lite i duschen. PUSS

Olssy

Olssy

Det är molnfri natthimmel - stjärnorna är så synliga att de nästan strålar som solar rakt in i mitt rum. Jag älskar det. Klar natthimmel är nästan det vackraste jag vet - hela himlen är som ett skådespel. Helhjärtat och ärligt. Stjärnor lyser, blinkar, ändrar färger, faller… Du vet den känslan när du tittar upp på stjärnorna och känner en obeskrivlig kraft i kroppen, att du klarar vad som helst. Försökte innan när jag stod vid fönstret att suga åt mig så mycket som möjligt av den känslan. Det lär behövas inom de närmaste månaderna.

Jag är en nattmänniska. Speciellt när det kommer till tankar. Under dagen kan jag inte tänka - allt bara går på ren automatik. När det är kväll, mörkt ute, det är så känslorna släpps fria. Det är då jag kan se problem ur alla synvinklar, vad är realistiskt, logiskt och rätt. Den här dagen har gett mig ton av huvudbry. Min lillpojke ramlade ner för trappan tidigare ikväll, 5 trappsteg. Jag kände hjärtat i halsen. Han är så jävla viktig för mig att allt som gör honom ont gör mig mer ont. Och min hemlängtan vägrar släppa. Men som sagt, det är tidig natt här nu och jag försöker tänka logiskt på det.

Jag vill inte vara någon som ger upp. Som tar den lätta utvägen. Jag kommer få komma hem igen inom sinom tid, och träffa alla mina vackra vänner. Men, nu är jag här. Jag måste vara här. Bevisa för MIG själv att jag klarar detta. Det är nog detta som är MIN utmaning. Att faktiskt ta mig ur detta och inse att jag klarar mycket mer än jag tror.

Och det värsta som kan hända är att jag sätter mig på ett plan hem om hemlängtan blir för stor.

Olssy

Det är måndag, igen. Det blir lätt så efter att det varit söndag. Vaknade upp i morse efter att ha haft en riktigt underlig dröm. Jag var i Danmark med några gamla högstadievänner. Ekenbergarna, Christian, Vevvs, Sara och nya Louise. Vi hade jätteroligt. Vi simmade över till Ven och gick rundor där, cyklade som fan, åkte rodel på ett berg (för det finns så många berg på Ven menar jag…). Sen någon gång där under drömmens alla scener fick jag världens hemlängtan, inte så svårt att förstå hur det rotade sig in i drömmens värld.

Just nu i verklighetens värld hör jag tvättmaskinen gå på högvarv, klockan är halv 10 på “morgonen” och jag funderar starkt på att gå ner och äta lite frukost. Ska hämta lillpojken om 1½ timme. Vet ännu inte vad vi ska göra idag, åka till parken och mata ankorna kanske? Eller åka till Barnes & Noble och läsa lite böcker och mysa, eller åka till Sciencenter och utforska varför världen ser ut som den gör. Alternativen är många…

Jag saknar mitt kära liv där hemma. Men, en liten tröst är att jag kommer hem lagom till sommaren… Jag får hålla ut, fokusera på annat och våga vara här. Jag ska försöka uppskatta min tillvaro här mer, och inte bara sitta och räkna ner dagarna. Men fan vad det är svårt. Men det är väl det som är meningen - att jag ska lära mig.

Jag på en fyrhjuling - fan vad jag skrek!

Olssy

Fredagen visade sig vara samtalens dag. Jag hade ett av de bästa samtalen någonsin med min värd-pappa. Vi rensade luften, pratade om livet och jag fick mig ett riktigt uppvaknande. Och det behövdes vill jag lova.

Lördagen innebar tidig morgon, klockan pep vid 5.45. Jag, Louise, lillkillen jag tar hand om och värd-pappa åkte ut till landet som min värd-familj bygger på just nu. Ord kan inte beskriva hur vackert det är där, de har 300 fotbollsplaner med skog. På två av dem fotbollsplanerna bygger de just nu en lada och senare ett hus också. Pool på baksidan - hela kittet. Resten av landet, 298 fotbollsplaner är bara ren s k o g. Och vi tog en lång och förfriskande promenad där på morgonen. På min 5-i-topp-lista hamnar den promenaden - det var helt underbart fantastiskt skönt. Klockan 9.30 åkte vi och åt frukost tillsammans. Jag trivdes…

Senare på kvällen, efter att jag och Louise bakat kanelbullar (som inte blev kanelbullar för amerikanarna inte har ordentliga ingredienser) åkte vi hem till henne och käkade lite, sen började vi dricka alkohol. Filmbevis kommer inte publiceras, för den synen är fan inte vacker. Full var bara förnamnet. Och idiot-Louise filmade mig också - när min topp var nådd. Skrämmande, pinsamt och ironiskt. Videofilmer ingen någonsin kommer få se… Spansk ståldolle säger jag bara.

Söndag = deg som fan. Louise följde med mig hem, vi kollade 8 avsnitt av Grey’s, åt kycklingbaguette och hade det mysmys. Nu är det snart natta och jag ska gå till sängs…

Snart bär det av till Kanada… Jag håller andan och hoppas på det bästa.

Olssy

Nu är det 24 timmar senare och saker och ting känns annorlunda. Men grundkänslan ligger ändå där i bakhuvudet och gror. Om man kanske ändå skulle ta och sätta sig på ett plan och åka hem? Jag vet inte. Jag vet inte till fullo varför denna ambivalens uppstått, men jag vet att det är sjukt jobbigt nu. Jag går igenom en riktig hemlängtan-fas. Alla kommer med goda råd och försöker hjälpa, men det är ändå mitt huvud och hjärta som i slutänden kommer få avgöra.

Visst, just nu ser jag ljuset i tunneln. Snart är det dags för Montréal. Sen är det december, det kommer susa förbi. Sen är det januari, Louise åker hem, och resten av månaden kommer förmodligen gå i snigelfart. Sen är det februari - den månaden är kortare, och kommer förhoppningsvis gå fortare också. Sen är det mars och jag har en veckas semester, 22-29. April, och då är det officiellt vår. Den månaden får bli en introduktionsmånad för våren och alla spirande blommor. Sen är det maj - det kommer nog bara bli konstgjord andning. Sen blir det juni och då är det min månad. Och i mitten där någon gång är det dags för mig att säga goodbye. Men ännu är det bara november.

Så, vi får ta allt i babysteg. Och jag får försöka se hur allt detta kan ge mig erfarenheter i framtiden. Just nu vill jag bara flyga hem…

Olssy

Lite som ett slag i ansiktet idag fick jag reda på att jag är en velig människa. Jag vill inte tro på det, men när jag tänker efter - det är ganska enkelt att ändra min åsikt, men med de rätta argumenten. Jag vill inte vara velig. Jag vill vara tillitsfull och ansvarsfull. Inte velig och osäker. Usch.

Men vad är viktigt för mig? Det är sånt jag börjar tänka på nu när jag är här. Konstigt, men nu mer än aldrig uppskattar jag mina vänner - och de är inte ens här. Nu mer än någonsin uppskattar jag mammas pussar på min panna - och de har jag inte känt på snart 5 månader. Klart som fan att det är jobbigt. Jag sitter nog mest och håller inne på känslorna, väntar ut tiden, snart är det dags att åka hem. Men, jag har en bit kvar, lite mer än hälften. Att jag inte tar vara på tiden istället. Men det är svårt det också, precis som allt annat.

Känns dock helt underbart att hostel är bokat nu - Montréal med Louise 25-29 nov. Skönt att få komma bort och andas lite frisk luft.

Det har jag rätt till.

Olssy

För… Jag bara sitter här och ifrågasätter allt. Men kommer på desto mer om mig själv. Lättnad på många sätt men en börda när du känner att du vill sätta dig på ett flyg och åka hem. Upp och ner, ner och upp…

Jag har inget att klaga över när det gäller mitt jobb. De mest chilla arbetstiderna ever. Ungen jag tar hand om är min ögonsten. Men oj vad det fattas mycket. Mitt liv. Och det är inte så lite.

Sa till Ida innan jag kom hit att jag skulle komma hit som ett blankt papper - inga förväntningar på något. Jag lyckades med det. Men det känns inte som att pappret blivit ifyllt ett dugg. Jag har fått världens bästa vän på kuppen, men hon lämnar snart och jag vill skjuta mig själv i huvudet. Jag kommer bli helt ensam. Det finns innan annan här som henne. B A J S! Jag har inget socialt liv - och jag är en social människa.

I framtiden vet jag att jag inte kan jobba med något som inte kräver eftertanke, sunt förnuft och mycket ansvar. Visst, det använder jag mig av nu också. Men inte alls i samma grad som jag vill. Jag utvecklas inte - jag har stannat känns det som. Försöker att inte tänka på det genom att sitta och kolla på tv och förlora mig in i dokusåpornas värld. Och det gör ju inte saken bättre.

Till alla som väntar på mig därhemma: Jag kommer hem snart. Jag behöver börja mitt liv. På riktigt.

Olssy