De senaste dagarna har jag hunnit med en del. Fylla på spolarvätska i bilen, kanske hittat utbildningen för mig, som (lyckligtvis) finns i Helsingborg, blivit masserad av värd-mamma, ätit popcorn med Louise, och insett vilka mina riktiga vänner är. Att man ska behöva åka till USA för att inse det, det är ju ganska komiskt om jag får säga det själv.

Igår låg jag ensam i sängen, vad annars liksom, och tittade på Män som hatar kvinnor. En riktigt bra svensk film baserad på Stieg Larsson’s böcker. Filmen får mig att bli fly förbannad, glad, hoppfull och orolig. Människor… Det finns många skumma människor där ute. Man blir nästan rädd för sig själv.

Men, det fick mig att inse hur bra jag har det. Vilka människor jag omringar mig med. Inte bara för tillfället, utan också vilka som sitter i Helsingborg och väntar på mig. Det känns nästan som att mitt liv har satts på paus, att det börjar igen på riktigt när jag kommer hem. Men detta är på riktigt. Och dessutom en viktig erfarenhet i mitt liv. Jag har bara inte själv fattat det…

Ett ögonblick igår som jag kommer ta med mig i graven. Jag sitter i lillpojkens fotölj och läser en massa böcker, och jag märker på honom att han är trött, och blir därmed också grinig. Plötsligt kasar han ner, och hamnar rakt på rumpan. Inget farligt, inga blåmärken, men han börjar gråta. Jag tar upp honom och lägger hans huvud mot min axel. Han snorar lite på min tröja. Efter ungefär 14 sekunder har han somnat. I min famn. Där låg han i en timme och sussade. Och jag satt där och inhalerade hans doft från håret. Försökte somna, men det gick inte. Jag var för lycklig för att kunna stänga ögonen.

Olssy

dscn2874
Jag saknar det spontana. Jag saknar typ allt.