Olssyfied ©

Heeej, det är fredag! Och det är ju alltid trevligt! Varför är jag så glad? Jo, för att NEW MOON visas ikväll och jag och Louise ska åka och se den, och det kommer bli fett som fan och båda är förväntansfulla till max och vi ska äta popcorn och bara njuta i 2 timmar och 10 minuter och det är najs. Pust…

Dagarna bara rullar på, jag landar på svensk mark igen om 215 dagar. Det är ju ingen tid alls, eller hur? Nästa vecka åker vi till Kanada. JIPPI!

Sen är det jul, sen nyår, sen nytt år, sen min födelsedag, sen är det bara 170 dagar kvar….

Nu ska jag gå och sjunga lite i duschen. PUSS

Olssy

Då ber man sin pappa skicka godis i stora lass. Detta kommer ju i alla fall vara en vecka - minst. Haha. Tack kära pappa. Du gjorde kommande vecka ack så mycket enklare.

Olssy

Inom några minuter stänger jag ögonen och väntar på att det ska bli onsdag, men ännu är det tisdag. Det har varit en händelserik sådan om jag får säga det själv. Ligger just nu i sängen och lyssnar på musik och kollar ut genom fönstret.

Det är molnfri natthimmel - stjärnorna är så synliga att de nästan strålar som solar rakt in i mitt rum. Jag älskar det. Klar natthimmel är nästan det vackraste jag vet - hela himlen är som ett skådespel. Helhjärtat och ärligt. Stjärnor lyser, blinkar, ändrar färger, faller… Du vet den känslan när du tittar upp på stjärnorna och känner en obeskrivlig kraft i kroppen, att du klarar vad som helst. Försökte innan när jag stod vid fönstret att suga åt mig så mycket som möjligt av den känslan. Det lär behövas inom de närmaste månaderna.

Jag är en nattmänniska. Speciellt när det kommer till tankar. Under dagen kan jag inte tänka - allt bara går på ren automatik. När det är kväll, mörkt ute, det är så känslorna släpps fria. Det är då jag kan se problem ur alla synvinklar, vad är realistiskt, logiskt och rätt. Den här dagen har gett mig ton av huvudbry. Min lillpojke ramlade ner för trappan tidigare ikväll, 5 trappsteg. Jag kände hjärtat i halsen. Han är så jävla viktig för mig att allt som gör honom ont gör mig mer ont. Och min hemlängtan vägrar släppa. Men som sagt, det är tidig natt här nu och jag försöker tänka logiskt på det.

Jag vill inte vara någon som ger upp. Som tar den lätta utvägen. Jag kommer få komma hem igen inom sinom tid, och träffa alla mina vackra vänner. Men, nu är jag här. Jag måste vara här. Bevisa för MIG själv att jag klarar detta. Det är nog detta som är MIN utmaning. Att faktiskt ta mig ur detta och inse att jag klarar mycket mer än jag tror.

Och det värsta som kan hända är att jag sätter mig på ett plan hem om hemlängtan blir för stor.

Olssy

Eller “shotar du, shotar jag”. Beror lite på när man använder uttrycket.

Det är måndag, igen. Det blir lätt så efter att det varit söndag. Vaknade upp i morse efter att ha haft en riktigt underlig dröm. Jag var i Danmark med några gamla högstadievänner. Ekenbergarna, Christian, Vevvs, Sara och nya Louise. Vi hade jätteroligt. Vi simmade över till Ven och gick rundor där, cyklade som fan, åkte rodel på ett berg (för det finns så många berg på Ven menar jag…). Sen någon gång där under drömmens alla scener fick jag världens hemlängtan, inte så svårt att förstå hur det rotade sig in i drömmens värld.

Just nu i verklighetens värld hör jag tvättmaskinen gå på högvarv, klockan är halv 10 på “morgonen” och jag funderar starkt på att gå ner och äta lite frukost. Ska hämta lillpojken om 1½ timme. Vet ännu inte vad vi ska göra idag, åka till parken och mata ankorna kanske? Eller åka till Barnes & Noble och läsa lite böcker och mysa, eller åka till Sciencenter och utforska varför världen ser ut som den gör. Alternativen är många…

Jag saknar mitt kära liv där hemma. Men, en liten tröst är att jag kommer hem lagom till sommaren… Jag får hålla ut, fokusera på annat och våga vara här. Jag ska försöka uppskatta min tillvaro här mer, och inte bara sitta och räkna ner dagarna. Men fan vad det är svårt. Men det är väl det som är meningen - att jag ska lära mig.

Jag på en fyrhjuling - fan vad jag skrek!

Olssy

… svar ja. Väldigt mycket ja.

Fredagen visade sig vara samtalens dag. Jag hade ett av de bästa samtalen någonsin med min värd-pappa. Vi rensade luften, pratade om livet och jag fick mig ett riktigt uppvaknande. Och det behövdes vill jag lova.

Lördagen innebar tidig morgon, klockan pep vid 5.45. Jag, Louise, lillkillen jag tar hand om och värd-pappa åkte ut till landet som min värd-familj bygger på just nu. Ord kan inte beskriva hur vackert det är där, de har 300 fotbollsplaner med skog. På två av dem fotbollsplanerna bygger de just nu en lada och senare ett hus också. Pool på baksidan - hela kittet. Resten av landet, 298 fotbollsplaner är bara ren s k o g. Och vi tog en lång och förfriskande promenad där på morgonen. På min 5-i-topp-lista hamnar den promenaden - det var helt underbart fantastiskt skönt. Klockan 9.30 åkte vi och åt frukost tillsammans. Jag trivdes…

Senare på kvällen, efter att jag och Louise bakat kanelbullar (som inte blev kanelbullar för amerikanarna inte har ordentliga ingredienser) åkte vi hem till henne och käkade lite, sen började vi dricka alkohol. Filmbevis kommer inte publiceras, för den synen är fan inte vacker. Full var bara förnamnet. Och idiot-Louise filmade mig också - när min topp var nådd. Skrämmande, pinsamt och ironiskt. Videofilmer ingen någonsin kommer få se… Spansk ståldolle säger jag bara.

Söndag = deg som fan. Louise följde med mig hem, vi kollade 8 avsnitt av Grey’s, åt kycklingbaguette och hade det mysmys. Nu är det snart natta och jag ska gå till sängs…

Snart bär det av till Kanada… Jag håller andan och hoppas på det bästa.

Olssy

Igår vid den här tidpunkten var jag riktigt nära på att bara säga upp allt och sätta mig på ett flyg och åka hem. Jobbigt var bara förnamnet. Jag pratade med en mycket älskad vän på Skype och hon fick mig att vända på steken och se mitt liv här ur alla synvinklar, hon fick mig att inse saker som jag inte sett innan. Eller saker som jag rättare sagt ignorerat innan. Men efter det samtalet kände jag bara att jag ville åka hem. I mitt huvud var jag redan hemma. Skrämmande tanke.

Nu är det 24 timmar senare och saker och ting känns annorlunda. Men grundkänslan ligger ändå där i bakhuvudet och gror. Om man kanske ändå skulle ta och sätta sig på ett plan och åka hem? Jag vet inte. Jag vet inte till fullo varför denna ambivalens uppstått, men jag vet att det är sjukt jobbigt nu. Jag går igenom en riktig hemlängtan-fas. Alla kommer med goda råd och försöker hjälpa, men det är ändå mitt huvud och hjärta som i slutänden kommer få avgöra.

Visst, just nu ser jag ljuset i tunneln. Snart är det dags för Montréal. Sen är det december, det kommer susa förbi. Sen är det januari, Louise åker hem, och resten av månaden kommer förmodligen gå i snigelfart. Sen är det februari - den månaden är kortare, och kommer förhoppningsvis gå fortare också. Sen är det mars och jag har en veckas semester, 22-29. April, och då är det officiellt vår. Den månaden får bli en introduktionsmånad för våren och alla spirande blommor. Sen är det maj - det kommer nog bara bli konstgjord andning. Sen blir det juni och då är det min månad. Och i mitten där någon gång är det dags för mig att säga goodbye. Men ännu är det bara november.

Så, vi får ta allt i babysteg. Och jag får försöka se hur allt detta kan ge mig erfarenheter i framtiden. Just nu vill jag bara flyga hem…

Olssy

Jag sitter i meditationsposition och funderar över livet - återigen. Fan vad jag är bra på det. Bäst faktiskt. För jag slutar aldrig tänka.

Lite som ett slag i ansiktet idag fick jag reda på att jag är en velig människa. Jag vill inte tro på det, men när jag tänker efter - det är ganska enkelt att ändra min åsikt, men med de rätta argumenten. Jag vill inte vara velig. Jag vill vara tillitsfull och ansvarsfull. Inte velig och osäker. Usch.

Men vad är viktigt för mig? Det är sånt jag börjar tänka på nu när jag är här. Konstigt, men nu mer än aldrig uppskattar jag mina vänner - och de är inte ens här. Nu mer än någonsin uppskattar jag mammas pussar på min panna - och de har jag inte känt på snart 5 månader. Klart som fan att det är jobbigt. Jag sitter nog mest och håller inne på känslorna, väntar ut tiden, snart är det dags att åka hem. Men, jag har en bit kvar, lite mer än hälften. Att jag inte tar vara på tiden istället. Men det är svårt det också, precis som allt annat.

Känns dock helt underbart att hostel är bokat nu - Montréal med Louise 25-29 nov. Skönt att få komma bort och andas lite frisk luft.

Det har jag rätt till.

Olssy

Nu är egentligen inte tidpunkten för mig att blogga.

För… Jag bara sitter här och ifrågasätter allt. Men kommer på desto mer om mig själv. Lättnad på många sätt men en börda när du känner att du vill sätta dig på ett flyg och åka hem. Upp och ner, ner och upp…

Jag har inget att klaga över när det gäller mitt jobb. De mest chilla arbetstiderna ever. Ungen jag tar hand om är min ögonsten. Men oj vad det fattas mycket. Mitt liv. Och det är inte så lite.

Sa till Ida innan jag kom hit att jag skulle komma hit som ett blankt papper - inga förväntningar på något. Jag lyckades med det. Men det känns inte som att pappret blivit ifyllt ett dugg. Jag har fått världens bästa vän på kuppen, men hon lämnar snart och jag vill skjuta mig själv i huvudet. Jag kommer bli helt ensam. Det finns innan annan här som henne. B A J S! Jag har inget socialt liv - och jag är en social människa.

I framtiden vet jag att jag inte kan jobba med något som inte kräver eftertanke, sunt förnuft och mycket ansvar. Visst, det använder jag mig av nu också. Men inte alls i samma grad som jag vill. Jag utvecklas inte - jag har stannat känns det som. Försöker att inte tänka på det genom att sitta och kolla på tv och förlora mig in i dokusåpornas värld. Och det gör ju inte saken bättre.

Till alla som väntar på mig därhemma: Jag kommer hem snart. Jag behöver börja mitt liv. På riktigt.

Olssy

Satt och kollade igenom hela jävla hårddisken - gamla bilder på mig när livet lekte som mest. Under gymnasietiden, det har hittills varit den bästa tiden i mitt liv. Då mådde jag som en primadonna. Väl klar med det kollade jag igenom bilder under mappen “Odefinierbart men vackert” och hittade en bild på Sarah Dawn Finer. Det är inte den vackraste bilden på henne med det är något med hennes ögon som tilltalar mig.

Så, nu är nya mål och visioner uppsatta för den här svenskan.

• Färga håret blont.
• Låta ögonbrynen växa ut.
• Förläng ögonfransarna.
• Göra hårförlängning.

Men, skönhet kommer inifrån?

Hemma från konserten nu, wow säger jag. Kanske var det för att jag och Louise hade låga förväntningar, men deras energi var överallt i lokalen och sångarens (Adam) röst svek inte en enda gång - vilket alltid är ett plus i mina ögon. De bästa låtarna var This Love & She will be loved. Det kändes som att jag var 17 år all over again. Stod på en scen i en mataffär med mamma och hade audition för Schlagerstjärnan. Vilket skämt egentligen. Jag sjöng This Love på uttagning - tror ni jag kom vidare med den schlagerdängan. Jag tror inte det.

Helgen har nu blivit fullkomlig. Hallelujah. Och en ny arbetsvecka börjar i morgon. Dagarna kommer flyga förbi - och snart är det dags för mig och Louise att ta bilen till Kanada. Åh, vilket äventyr vi är påväg att få uppleva tillsammans.

Nu - dags för att sova i en nybäddad säng.
Snart - morgon och dags för frukost, är redan nu vrålhungrig.
Senare - who knows?

Har jag och Louise mått gott eller vad?

Min helg började som sagt i torsdags och sedan dess har allt gått i racerfart, naturligtvis. Tiden går fort när man har roligt. Fredagen innebar skola, som gick mycket bra. Snart klar med min kurs där också. Kommande vecka ska jag skriva klart min ena uppsats och veckan efter det ska jag börja på min andra uppsats. Det kommer bli bra. På fredagskvällen hade jag och Louise en liten gathering här, tyskorna Katie & Janina kom. Aline var alldeles för dum i huvudet för att faktiskt komma. Jag hade ett samtal med henne på msn, om att jag inte vill vara ovän med någon och frågade om hon ville börja om från ny kula och komma hem till mig och dricka en drink. Klockan 22 skulle hon komma. Klockan 00 hade hon fortfarande inte kommit, så jag suddade ut henne desto mer i mina protokoll.

Lördagen stod det chill på schemat. Den här svensken var bakis och med kameran i handen dagen efter fick jag se 3 OTROLIGT pinsamma videoklipp jag filmat natten innan. På mig själv. Om hur man ska leva livet och ta vara på dagarna. 10 minuter långa klipp. Jag undrar: hur är det möjligt? Gud. Måtte ingen se dem någonsin. På eftermiddagen åkte jag och Louise (hon har sovit hos mig hela helgen) till Barnes och köpte en Montréal-bok. Det börjar sjunka in nu att man ska resa lite. Känns hur härligt som helst. Sen åkte vi hem igen och lagade mat - hemlagad lasagne. Herre… jag åt så jag nästan spydde, Louise kan verkligen laga mat. IIH! Efter maten bar det av till Cornells ishockey rink. Dags för match. Cornell vs. Harvard. Cornell vann, 6-3. GÖTT! Vilket drag det var inne på arenan. Hemma igen vid 22 på kvällen, hyrde film och åt guacemole och chillade. Übertrevligt!

Söndag, frukosten ligger i magen och planer håller på att smidas. Det lutar åt en promenad med hunden, och njuta av det soliga vädret som faktiskt existerar utanför fönstret as we speak.

Ikväll - Maroon 5 konsert. Fina fisken! Nu - på med kläder och lägga ifrån oss datorerna.

Olssy

Olssy

God morgon - det är ensam au-pair hemma själv som skriver så här på morgonkvisten. Visserligen är klockan 10, men det är fortfarande morgon här. Jag sitter i soffan och förbereder mig för en dag i skolan. Det börjar bli riktigt asigt kallt här nu, snöade i går kväll men försvann lagom till i morse - thank god. Idag ska jag vara min värd-mamma behjälplig och skicka iväg ett paket som blivit försenat. Måste åka till värd-pappas kontor och skriva ut en frakt-adress och sen till postkontoret och lämna in det. Min ögonsten, mitt värd-barn var astronaut till halloween och tillhörande hjälm var stor som en pumpa på hans huvud, så vi måste skicka tillbaks den. Så där en månad försent.

Mmm, det är så fridfullt här i huset när det bara är jag och hunden. Hunden Berner har sina stunder - men allt som oftast är han så irriterande att jag bara vill skjuta honom. Han har en riktig liten ärthjärna.

Så, nu börjas det smida planer för vad jag vill göra efter mitt år här. Otippat och överraskande - men väääldigt positivt. Mer än så säger jag inte… for now.

Dags för lite kläder och deodorant - sen är jag som en ny människa.

Mina och Louises morgonfötter.

Olssy

Jag känner en tjej som inte har någon mamma. Jag känner en kille som inte har någon pappa. En annan tjej som inte har någon syster och en kille som inte har någon bror. Jag har sett folk som bor på gatan och letar mat i soptunnor.

Vad klagar man över?

Godnatt!

Olssy

Sitter inne och läser Blondinbellas blogg och ser att det står 3:e november på hennes header. Här i USA är det fortfarande måndag. En härlig sådan. Jag jobbade från 11-18. Lite fågelskådning med ungen på förmiddagen, ungen sov i 2½ timmar. Mat+lek och sen blev klockan 6. Najs bajs. Vi åt kycklingsallad och snackade resa. Hoppas att hela Montréal blir av. Baah.

Imorgon blir en lång dag. Värdpappa är inte hemma, så det är jag, ungen och värdmamma till torsdag. Sen åker även dem iväg, och låter huset vara mitt över helgen. Väldigt tacksamt. Speciellt nu när jag vet hur tv:n fungerar. Så, i morgon jobbar denna fröken från halv 10 till 8 på kvällen. Kommer få jobba över en halvtimme, men sånt är livet när värdmamma ska undervisa hela dagen. Känner mig inte så ledsen, med tanke på att jag arbetar 2 timmar på torsdag innan dem åker. FAN, DENNA HELGEN KOMMER JU BLI SÅ JÄVLA BRA!

Sitter just nu i soffan och chillar. Har kollat på One tree hill & Gossip girl. Men nu är jag trött som fan.

Jag ska upp och sova nu, ville bara säga hej och godnatt…

Ah, men tjarrå.
Olssy

Är svenskan lycklig nu eller vad? Gud, söndagar är min nya favoritdag. Allt bara klaffade idag - om det kunde vara såhär varje dag, av de 233 dagarna som är kvar. Helt galet.

Jag jobbade idag, 11-17. Åkte med lillpojken till sjön, matade ankorna, och drack en chai-latte från Starbucks på hemvägen. Plutten sov i nästan 4 timmar (JIPPI) och vaknade upp vid typ halv 5. Sweet. Vi åt lite och sen slutade jag. Min värdmamma kom ner vid 5 och vi började prata om Thanksgiving, vad de hade för planer. Och jag tog ännu en gång upp ämnet att jag & Louise vill åka till Montreal i Kanada. Och vi kom mer eller mindre fram till att Thanksgiving-helgen är perfekt. Så, den 25 november, efter att jag & Louise har slutat jobba, sätter vi oss i en bil och roadtripar till Kanada. Fy fan va glada vi har varit hela kvällen. Det hade kunnat bli en riktig höjdar-resa. Vi ska spara pengar som aldrig förr. Jag ska städa varenda bil i detta hushåll och byta alla slockna lampor - allt för att införskaffa extra shoppingpengar.

Vår Kanada-helg kommer vara en del av mina 2 semesterveckor. Så, fyra dagar försvinner. Så jag har 10 dagar kvar. En vecka kommer jag ta i mars, vecka 22 och funderar på att ta en långweekend någonstans. Använda en ledig helg någon månad samt lägga till mina resterande 3 dagar. MUMS. Genast ser jag fram emot allt möjligt. Om tre veckor har jag varit här i 5 månader - det är ju helt sinnes vad tiden går fort.

Tidigare ikväll var jag och Louise på bio, såg Michael Jackson’s This is it. Riktigt bra film - en lustig känsla att legenden är död, talangfull var han i alla fall, minst sagt.

Jag väntar med spänning på paketet som pappa har skickat. Ska bli så roligt att äntligen kunna få använda vanlig deodorant. Här har de bara torrstick, och det hatar jag.

Olssy

Hösten är inte över (krossar fingrarna) men löven börjar ta ut sin rätt och har nästan fallit i marken. Så det är ganska kalt här nu.. Bara en massa nakna stammar. Inte så värst sexigt.

Söndag = dagen efter… Vi har firat Halloween hela jävla helgen - värsta grejen här i detta land. Fredags var det fest i College Town, i en studentkällare. 400 pers, och Linda som är klaustrofobisk. Jag fick nästan panik, jag är ingen människoälskare precis, det var liiiite för mycket folk. Men, jag och Louise hade roligt. Det roliga började vid 2 ungefär, när folket började avta - då spelade vi ut våra innersta drömmar på dansgolvet. Under loppet av 20 min hade jag dansat med en smurf, en pirat, en seriemördare och en åklagare. Louise hann med att ta en vals med golvet - hon föll rakt ner i golvet med ryggen först… Dagen efter ville hennes rygg inte vara med och leka mer. Det var en riktig smäll. Kvällen, eller natten, avslutades som vanligt på Green Café - en macka och lite vatten, sen tog vi våra ryggar och gick hem.

Lördagen innebar jobb för mig, 16-19. Tre timmar, ganska najs tyckte jag. Efter det åkte jag till Louise (igen). Mina värd-föräldrar älskar att göra narr av mig. Jag träffar Louise varje dag - jag tror värd-föräldrarna kallar henne min sambo i smyg. Men, det är fan gott. Hos Louise åt vi Halloween-godis, sen följde vi med Louises värd-mammas kompis bror James ut, han är 26 år, skitsnygg och skit-upptagen. Men, vi hade roligt, och Bailey’s är alltid gott. Senare på kvällen åkte vi hem, somnade gott.

Söndag, just nu jobbar jag. Plutten ligger i min säng här bakom mig och sover. Hoppas han sover som aldrig förr. HOPPAS! Var vid Cayuga sjön innan och matade ankorna. Sen åkte vi hem, och nu nannar han. Jobbar till 5. Så, när han vaknar blir det lite sen-lunch och lite lek. Sen slutar jag.. Och ikväll ska jag & Louise åka och kolla på Michael Jackson’s - This is it.

Nästa helg kommer bli så sjuuukt najs. Jag är ledig från torsdag kl 12, till måndag kl 11. JIPPI! Jag och Louise ska kolla på en skitstor ishockey-match - Ithaca vs. Harvard. Och sen på söndag ska vi kolla på Maroon 5. Hon ska bo här under helgen - åååh, jag längtar som fan!

Olssy

- Jag fryser ju knäna av mig. — Björn Gustafsson.

Gårkvällen gick åt att visa Louise vad Sverige har för ljushuvuden till komiker. Björne föll liksom in i den kategorin. Nu sitter vi här och försöker återuppleva hur det är att skratta åt Björn… Inte så svårt. Men inte som vanligt.

Ikväll är det Halloweenfest på hög nivån. Amerikanarna tar det på största allvar. Så, ikväll blir det supa av - försten som slocknar vinner… Haha. En god nyhet är att jag inte börjar börja förrän kl 4 i morgon. Så, jag hinner nog nyktra till tills dess… tror ni inte?

Louise sitter med en spindel-märke i panna just nu. Hon ser ut som en fjant. Och till råga på allt har hon mage att säga att jag måste lägga undan datorn.. Det kommer inte hända. Jag följer inte ordrar.

Nu ska jag kila vidare till mitt vita vin…

Olssy

Jag befinner mig just nu i en deppig sväng. Den kommer försvinna snart, men just nu känns det mesta bajs. Varför frågar du. Jag vet inte svarar jag då. Eller, jag har kanske en aning. Först och främst har det inte bara med en sak att göra, utan en massa småsaker - och de adderar upp så att bägaren till slut rinner över…

Min livlina åker hem om 10 veckor, Louise. Jag får panik, jag vill bara gråta så fort jag tänker på det. Det kommer bli så jobbigt så det är helt sjukt. Det kommer verkligen bli ett eldprov. Usch, jag fruktar… Men jag vet inte vad jag ska göra åt det, förutom att inte tänka på det redan nu och ta ut sorgen i förskott. Hon är här fortfarande, så jag borde vara glad… Men jag tror också det är för att hon är min enda riktiga vän. Det finns andra au-pairer här, men de är stolpskott allihopa. Har de inte dålig attityd så är det fel på något annat. Kanske är jag har som har lite för höga krav på min omgivning, men jag jämför alla här nu med Louise…

Sen saknar jag alla där hemma. När man är iväg börjar gamla minnen komma upp till ytan som man inte tänkt på innan. Hur den där kramen kändes den gången vi sågs ute på stan, vad du sa när du såg mig i min nya klänning, hur vi skrattar ihop, hur du öppnar en vinflaska… Alla småsaker kommer fram och blir tydligare. Och det får mig att nästan vilja sätta mig på ett flyg och åka hem.

Jag saknar att vara hemma, och bara vara. Att inte vara rädd för att trampa någon på tårna. Att få sitta en hel kväll och bara prata skit, och bara skratta. Att få berätta hur min dag har varit, att få ventilera.

Jag är inte gamla vanliga Linda här. Jag får inte utlopp för det jag känner. Jag skrattar inte lika mycket. Jag sjunger inte lika mycket. Men jag lyssnar på musik mer. Det är inte som det brukar vara. Jag vet inte om det är bra eller dåligt… Men jag tror på det andra alternativet.

Mer känslor och tankar än så här blir det inte nu. Jag ska dricka lite vatten och kissa, sen ska jag sova. Godnatt.

Olssy

Och det ber vi om ursäkt för, men den här svensken har varit upptagen. Herregud, mycket kan hända på en vecka, det vill jag lova alltså.

I torsdags firade jag 4 månader i detta tjocka land. Det kändes fint. Känns riktigt pissigt att Louise åker hem om typ 2½ månader, det är ingen tid alls. Men, den ljusa punkten i detta mörker är att jag då har 6 månader kvar. Det kommer nog gå fort. Pust. På torsdagskvällen åkte jag till Louise, och började min helg.

Vi träffade den nya tyska tjejen som kommit, fikade och snackade lite. Sen åkte jag & Loubou hem till henne och satte rumpan i soffan och kollade på Grey’s, sååå bra och spännande. Höll på att kräkas 4 gånger om. Mycket blod och människor under kniven. Precis sånt som vi gillar.

På fredagen tog jag sovmorgon, men Lou började jobba kl 8. Så jag hånglade lite extra länge med hennes säng, helt underbart. Gick upp vid 8.40 och följde med henne och lämnade ungarna på dagis, sen åkte vi hem och käkade skandinavisk frulle. Hur fint som helst. Efter det packade jag ihop mina saker, och tog mig till Cornell för lektion. Mycket intressant, förmodligen bästa lektionen hittills. En cool gubbeluring var och föreläste om ens livshistoria. Gav bra perspektiv på vad man ska fokusera på och lägga energi på, och vad man ska skita i. Att skita i är exempelvis människor som suger energi ur dig. Och dem finns, jag lovar. Efter lektionen hämtade jag upp Louise (min livräddare), Aline (brazilianskan som suger energi)  & Katie (annan tysk tjej som har en svårighet att le) och satte kosan mot Silver Bay. Ligger 5 timmar ifrån Ithaca, och där skulle vi spendera helgen.

För att få vara au-pair måste man skrapa ihop 6 credits (ungefär som 6 högskolepoäng). Mina kurser på Cornell ger mig 3, så jag behöver 3 till. Och en helgs läger på Silver Bay (+ 2 arbeten på vardera 5 sidor om diverse skit) ger mig ytterligare 3 credits. Så, snart är jag klar med all utbildning. Fina fisken.

Kom i alla fall sent på fredagen, gick upp till rummet, det blev catfight mellan mig och brazilianskan. Den här svensken kommer fram till hotelldörren först. Öppnar med nycklen, hinner ta ett steg in i rummet och ser att rummet har en stor 120cm säng och tre 90cm sängar. Kalla det glupskhet, men efter 5 timmar på vägen med mig bakom ratten tyckte jag att jag var värd den stora sängen. Men idioten till brazilianare knuffar undan mig och trycker upp armbågen i mitt ansikte, och siktar mot stora sängen. Den här svensken blir förbannad, för att snacka milt, så jag springer lika fort. Båda hamnar i sängen samtidigt. Och puckot säger “honey, this is my bed tonight”. Haha, folk som känner mig vet hur jag reagerar. Jag hämtar min resväska och lägger på den på sängen i ren protest, sen går jag och sätter mig på sängen och säger “sorry, but I’m winning this one… honey”. Puckot, gillar att kalla henne det, säger sedan då “I’m not giving this up…” Nä tänkte jag, det var ju synd för dig. Efter hon sa det sa jag inget, insåg att det bästa sättet att göra henne irriterad på är att ignorera henne, så jag började dansa på hotellrummet i harmoni med Louise’s iPod. 2 minuter senare reser sig puckot upp och säger “Jag har en skitstor säng hemma, så jag behöver inte ligga i den här sängen”. Nä, kalla det vad du vill, med störd är du i alla fall. Så, puckot grävde sin egen grav. Efter fredag kväll sa hon inte något mer till mig, förrän vi åkte hem idag. Hon sa “hejdå, tack för skjutsen”. Kände för att svara tillbaks och säga något i stil med att enda anledningen var för att hon minskade allas bensinkostnader, men tyckte det kändes onödigt. Eller hur. Brazilianskan har inga vänner kvar. För bråkar man med Linda, då bråkar man med alla.

Lördagen innehöll R E G N. Vi höll på att gå in i väggen. Hade 2 lektioner om USA:s historia och hur man lägger upp en budget. Sen käkade vi typ 100 gånger, nä men typ 3, och kvällen innehöll (Halloween till ära) spökrunda i ett gammalt hus, rollspel och glass och disco till kl 23. På schemat stod det “DISCO - utbyte av musik och dans” Inget att hänga i julgranen. Rollspelet var verkligen något att berätta för sina barnbarn. Vi var 70 au-pairer, alla samlade i en liten aula, satt på stolar uppradade i lokalen. 20 av oss fick ett kort, på en person vi skulle vara. En av instruktörerna berättade en historia och våra karaktärer skulle komma att spela i denna historia. Jag fick “mormor”. Instruktören berättade om vad som komma skulle, hade värsta powerpoint-föreläsningen. Sista sidan på powerpointen stod det var historien var om - “I mormors stuga”. Så, den här svensken fick huvudrollen. Och fick hela lokalen att skratta som fan. Kändes ju ganska bra vill jag lova. Iklädd blommig klänning och svart mormorshatt - där har ni mig. Jag var tvungen att göra allt som instruktören läste. Ni skulle sett…

Söndag innebar ytterligare 2 lektioner, roliga dessutom. Kommunikation och dess knep, samt musiklekar. Jag gillade det som tusan. Åt lite lunch, tog lite foton och sen bar det av hem igen. 5 långa timmar…

Men, under dessa 5 timmarna hann vi stanna och kissa tre gånger, köpa mat, samt bli stannade av polisen för fortkörning. Vi snackar amerikansk polisbil med röd/blå-ljus. En kvinnlig polis kom fram till bilen, bad mig hoppa ur, visa körkort, internationellt körkort, försäkringskort för bilen samt något annat skit. Sen fick jag hoppa in i bilen igen och vänta på att hon skulle kolla upp mig, så att inte bilen var stulen. Innan hon kollade upp allt frågade hon mig vart jag skulle, vart jag varit, hur länge jag skulle vara i USA och om jag visste att jag körde för fort. Japp, det visste jag. Jag körde 85 miles på en 65 miles-väg. 85 miles = 130 kilometer. 65 miles = 110 kilometer. Så, fortkörningsböter var det ja. Vet dock inte hur mycket än. Man måste skicka in ett papper först som säger att jag medger att jag körde för fort. Jag kan säga “jag körde inte för fort”, men då blir det rättegång. USA är sjukt ibland. Så, efter jag skickat in pappret får jag reda på hur mycket jag måste betala. I morgon ska jag berätta för värd-mamma. Jag gissar att hon kommer kolla på mig med onda ögat, sen kommer hon väl skratta och säga att det var puckat gjort. Utskällning är inte hennes grej. Värd-pappa kommer nog bara skratta…

Hemma nu. Jag är helt jävla slut i huvudet. Jag har typ suttit ner konstant i 2½ dagar. Och jag vill bara sova. I morgon är det tillbaks till arbetet igen som gäller.

Hade jag varit hemma i Sverige nu, så hade jag spenderat hela kvällen berättat för mamma vad jag gjort. Men istället sitter man framför datorn och skrivet noveller. Tycker ändå att det säger en del. Men, pusspuss & godnatt!

Olssy

annars kan det kvitta. Eller hur?!

Wow, ännu en gång, wow, vilken cool helg det har varit. Förutom att jag var ledig i går lördag, samt idag, så har helgen varit störtrolig. Slapp jobba idag, skulle egentligen jobbat 4 timmar, men värd-mamma tog en tupplur med gullpojken istället i 3 timmar, och när de vaknade upp sa de till mig att jag inte behövde jobba, de var för trötta för att göra något vettigt. Inte så konstigt kanske, med tanke på att gårdagen var tuff.

Jag började lördagen med att åka till parken med värd-mamma och gullpojken. Ithacas cancerförening anordnade ett spring-marathon för att samla in pengar, och jag och värd-mamma sprang loppet medan gullpojken togs hand om några goda vänner till oss. Jag höll på att dö. Flera gånger om, men jag klarade det. Inget långt lopp speciellt, 5 kilometer, men för den otränade är det himla långt. Idag har jag så jädra ont i benen att jag knappt kan sätta mig på toaletten - inte så jättebra alltid.

Värd-pappas arbetspartner hade mack-kväll senare på lördagskvällen. De gjorde en massa olika mackor med toppings på, asgott. Och till det sprit… Fy in i vad fuller vi bleva. Inte klokt någonstans. Lugn mamma, vi satt i det huset hela kvällen. Lyssnade på Michael Jackson & Abba och dansade rumpan av oss. Jag skrattade så jag nästan föll av pinnen. Värd-pappa är förmodligen världens roligare människa jag någonsin träffat. Och hela kvällen var bara så himla asrolig. Sen att jag håller på att totalförälska mig i en av värd-pappans anställda är ju en helt annan femma. Vet dock inte riktigt vad det är som stoppar mig, faktumet kanske att han är 32 år? Kanske. Men i huvudet är han 25, om det är till någon tröst.

Idag vaknade jag kanon-bakis. Usch. Sov till 11, ändå ganska tidigt. Lullade rundor, Louise och jag tog en dusch, dock inte tillsammans (förvånar nog ingen när jag säger att hon varit här hela helgen och supit precis lika mycket som jag). Åt lite frukost framåt 1, sen fick jag reda på att jag skulle jobba från 3-7. Men gullpojken sov som sagt, till 5, och när huset vaknade upp igen från de döda så stod inte längre “jobb” på schemat. Vi tackar och tar emot. Jag och Louise åkte till Wegman’s och köpte lite ingredienser till att göra en av de goda mackorna vi åt kvällen innan. Kom hem, käkade, och slutade med att jag och Loubou låg i min säng och tittade på Sex & the City-filmen. “Honey, you made a little joke, good for you”.

Kommande helg blir nog rolig. Ska på au-pair-läger 5 timmar härifrån. Och nästa vecka har jag varit här i 4 månader. Värd-mamma klargjorde häromdagen att de gärna ser att jag förlänger ett år till, men att de inte skulle kännas som ett måste. Men, ändå roligt att höra att man är omtyckt.

Nu kommer vintern. Jag gör mig redo. Förresten, en fågel sket på min jacka häromdagen. Tur att jag hade geväret med mig…